För sex år sedan sa de att de aldrig mer skulle spela ihop, det skulle inte hända. Tjugo år av meningsskiljaktigheter och konflikter gjorde att Guns N’ Roses skulle förbli historia. Så lät det i alla fall under de år som Axl Rose och Slash spenderade mycket tid på att prata om varandra istället för med varandra. Inte ens när bandet valdes in i Rock’n Roll Hall of Fame kunde de forna bandmedlemmarna komma överens och Axl Rose valde att inte närvara. Stämningen mellan de båda var så iskall att tillkänna givandet om bandets återförening kom som en skållhet dusch för alla utomstående.

Återföreningen

Världsturnén som fick det passande namnet ”Not in this lifetime tour”, och som sammanförde bandets tre originalmedlemmar Axl Rose, Slash och Duff McKagan för första gången på över två decennier, har sedan 2015 lockad 4,3 miljoner fans till arenorna. När turnén gjorde sitt Sverigestopp i juli 2018 hade bandet 150 spelningar i ryggen och dragit in 4 miljarder. Inte alldeles illa för ett band som sagt att de aldrig någonsin skulle spela ihop igen.

Slash har berättat i en intervju att det var Axl Rose som tog initiativet till återföreningen och ringde upp Slash under hans pågående turné i Sydamerika. När turnén var avslutad möttes de båda forna kollegorna öga mot öga och redde ut alla de meningsskiljaktigheter och negativa känslor som fanns kvar efter uppbrottet 20 år tidigare. De lyckades dock inte få med sig alla originalmedlemmarna. Duff McKagan har varit med hela turnén och trummisen Steven Adler har gjort inhopp och gästspelat. För gitarristen Izzy Stardin blev det verkligen ”not in this lifetime”. Han kom och soundcheckade med bandet men valde sedan att lämna platsen och meddelade att han inte ville ha något med återföreningen att göra. Vad det var som gjorde Stardin så upprörd har, än så länge, inte tillkännagivits från något håll.

Paradise City

Frågan som känns helt naturlig att ställa i sammanhanget är: Är Guns N’ Roses fortfarande lika bra? Många fanns minns, för det mesta med obehag, främst Axel Roses framfart under 2000-talet med att rasera så gott som allt av det bandet så framgångsrikt byggt upp i slutet av 1980- och början av 1990-talet. Det råder lite delade meningar bland musikrecensenterna i den frågan. De flesta är rörande överens om att 2000-talets ”nya Guns N’ Roses” med den av både fans och kritiker sågade plattan Chinese Democracy, inte är mycket värt att nämna i musikhistorien. Det är däremot det återförenade, ja så gott som återförenade, Guns N’ Roses. Med i repertoaren finns det oförglömliga klassikerna Paradise City, Sweet Child o’ mine, November Rain och Don’t Cry, låtar som 70-talisterna nynnar som vaggvisor och som fått en revival när 90-talisterna återupptäckte rocken. Kanske beror bandets nya framtoning på att de just har blivit 20 år äldre, att de har rett ut gammalt groll och att man nu vågar hålla Axl Rose i stramare tyglar än tidigare. Just de där stramare tyglarna gör att en av rockens mest fascinerande röster kommer till fulla rätt, genomträngande och gäll med elastiska krumsprång som få andra artister klarar av.